Jag hade att välja mellan att dö eller genomgå könsbekräftande behandling
Jag föddes som flicka på en plats långt upp i norr långt innan begreppet trans fanns. Där jag växte upp fanns inte hbtq. Jag upplevde aldrig någon skillnad mellan flickor och pojkar. Jag var en typisk pojkflicka som lekte fritt ute i skogarna på en av världens vackraste platser.
Första gången jag kände att något var fel var i femårsåldern. Vi hade lunchvila på dagis och jag ville inte ligga på rygg eftersom för mycket av min kropp syntes. Istället tog jag madrassen och gick och lade mig på sidan i ett hörn.
Puberteten
Jag kom tyvärr i puberteten väldigt tidigt och fick mens redan som 10 åring. Samtidigt som detta hände dog min älskade farmor som jag mer eller mindre är uppväxt hos. Då flyttade jag ut till byn till hästarna och bodde där varje helg och varje lov under många år. Hästarna var min räddning. Där kunde jag vara mig själv.
Min kropp avskydde jag. Brösten gjorde jag allt för att dölja och mensen, som dessvärre var oregelbunden, riklig och allt för ofta förekommande avskydde jag och gjorde allt för att dölja. Jag var aldrig med på idrotten när jag hade mens, vilket var långt mer än en gång i månaden, och slutade mer eller mindre att umgås med de få vänner jag hade.
Kyrkan
Av en slump kom jag in i kyrkan genom konfirmationen. Fram till dess var min väg utstakad, jag skulle arbeta med hästar. Men redan några veckor in i konfirmationsundervisningen bestämde jag mig för att bli präst. Jag har aldrig fått någon direkt kallelse, men har sedan dess varit övertygad om att präst är mitt framtida yrke.
Direkt efter gymnasiet flyttade jag från min barndoms hemby många mil söderut till en liten stad cirka fem mil från Linköping. Här mötte jag en präst som kom att få stor betydelse för i princip hela mitt fortsatta liv.
När jag var i tjugoårsåldern hörde jag för första gången talas om begreppet trans. Redan då förstod jag att jag är född i fel kropp, men vågade inte komma ut. Jag pluggade teologi på universitetet och trivdes rätt så bra med livet.
Tillsammans med församlingen åkte jag till Taizé som är ett kloster i Frankrike dit 1000-tals ungdomar åker varje sommar. Där höll jag på att bli kvar. Jag var permanent där två somrar i rad och trodde min kallelse var att bli katolik och gå i kloster. Nu blev det inte så. Systrarna märkte att det var något som inte stämde, så de skickade hem mig. Jag fortsatte mina teologistudier och gjorde antagningskonferensen för att bli präst.
För att kunna bli präst i Svenska kyrkan måste man bli godkänd av ett stift. Man kan kalla det ett lämplighetstest. Jag fick ett nej. Hela min värld vändes upp och ner. Jag hade blivit hemskickad från Taizé och fått nej från stiftet. Jag förstod inte vad jag skulle göra med mitt liv. I brist på annat avslutade jag teologistudierna. Några månader senare vågade jag ta steget att komma ut som trans.
Utredningen ett stort skämt
Efter studierna fìck jag jobb som brevbärare samtidigt som jag påbörjade utredningen att få genomgå könsbekräftande behandling. Utredningen var tyvärr ett stort skämt. Jag har senare begärt ut journalkopior och i de står det att jag vid första mötet var lätt sminkad. Jag har aldrig i hela mitt liv använt smink. Utredningen var ytterst utseendefixerad och jag upplevdes inte som tillräckligt ”manlig”.
Jag valde efter ett tag att flytta till Lund för att få bättre möjlighet till vård där (trodde jag). Men nej, där blev jag ännu sämre bemött och valde att fortsätta utredningen i Linköping. Men innan jag tog det avgörande steget valde jag att åka till Taizé en sista sommar. Den sommaren är nog den svåraste i hela mitt liv. Jag levde som tjej bland de andra tjejpermanenterna. I kloster är det av förstående skäl väldigt uppdelat mellan könen.
Jag kände hela den sommaren att jag var fel, min kropp var fel, hela tillvaron var fel. Där och då bestämde jag mig för att gå hela vägen. Jag hade att välja mellan att dö eller genomgå könsbekräftande behandling.
Jag fick en annan psykolog i Linköping och nu gick det fort. När jag fick första sprutan testosteron märkte jag att det började kännas mer rätt och befrielsen kom när jag äntligen fick operera bort brösten. Fem år efter det negativa antagningsbeskedet från Linköpings stift blev jag antagen som präst för Luleå stift. Jag prästvigdes några år senare i Luleå domkyrka.
Långt kvar
Jag lever idag ett bra liv. Jag har ett yrke jag trivs med och en kropp som känns rätt. Jag har två katter och rider regelbundet. Drömmen är att flytta tillbaka till min barndoms hemby. Även där har det skett förändringar. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna flytta tillbaka. Jag trodde att mitt barndoms hemland var förlorad för alltid. Men det har hänt mycket under de 16 år som gått sedan jag flyttade. Det är lättare att leva som trans idag än för 16 år sedan. Det har hänt saker både i samhället och ute i världen. Men det är långt kvar.
Än idag mördas människor för att de är födda i fel kropp. Transpersoner förföljs av sina egna familjer, av hela samhällen och många organisationer (inte sällan religiösa) som menar att det är fel att vara trans, att trans inte finns. Det finns mycket hat och förföljelse. Men det finns också mycket kärlek och förståelse. Framförallt finns det extremt mycket okunskap.
Många i Sverige och inte minst inom kyrkan har inte tillräckligt mycket kunskap om trans. Sjukvården har definitivt inte tillräckliga kunskaper. Viljan att göra rätt finns på många platser, men inte modet att fråga vilka verktyg man ska använda. Jag har själv föreläst ett par gånger och har frågat några biskopar om det finns behov av mer. Som jag har förstått det verkar Svenska kyrkan nu tycka att arbetet med regnbågsnyckeln räcker.
T glöms bort
Detta arbete är jätteviktigt, men det saknar en bokstav, den bokstav som nästan alltid glöms bort. T glöms bort. Det är ju så mycket enklare att prata om homosexualitet. Det är jätteviktigt, men snälla, glöm inte trans. Det som är lätt att glömma bort är att trans inte har något med sexualitet att göra. Som trans kan du vara heterosexuell, bisexuell, homosexuell, asexuell, polly eller någon av de andra begreppen som finns för att uttrycka sin sexualitet.
Trans handlar om identitet. Trans handlar om den du är. Trans har heller inget med feminismen att göra. Det finns ingen som genomgår könsbekräftande behandling för att få fler fördelar som man eller kvinna. Kvinnans frigörelse och arbetet att män och kvinnor ska ha samma värde och lön är ett oerhört viktigt arbete, men det har inget med trans att göra. Det finns inga fördelar med att vara trans. Jag har aldrig mött någon som har velat vara trans eller bli trans. Trans är inget man blir, trans är något man ÄR. Det går inte att vilja bli trans. Det går inte att välja att vara trans.
Anledningen att det finns transpersoner är att något gick fel den sjätte graviditetsveckan. Alla foster som ”blir till” är felfria, men tyvärr kan det hända saker med fostret som är ingens fel. En del foster får till exempel tyvärr kromosomförändringar. Alla foster är från början tjejer, eller snarare könlösa. I den sjätte graviditetsveckan utvecklas 50% av fostrets kön till snoppar och 50% till slidor. Egentligen stämmer inte detta riktigt eftersom det varje år föds cirka 1% barn med oklar könstillhörighet.
Förr i tiden opererades nästan alla dessa barn till tjejer (då det är enklast). Idag har man som tur är kommit så långt att man i de flesta länder enbart opererar om det är en fara för barnets liv (om barnet till exempel inte kan urinera). För transpersoner är det tyvärr något som gick fel i den sjätte graviditetsveckan. I mitt fall utvecklas jag tyvärr med slida istället för snopp.
Varför skriver jag detta? För att få sympatier? För att människor ska tycka synd om mig? Knappast. Jag skriver detta för att okunskapen om trans är stor. Det är få som har tillräckliga kunskaper om trans både i kyrkan och ute i samhället. Min önskan är att sprida kunskap om trans så att alla får verktyg att möta transpersoner både inom kyrkan, inom vården, på arbetsplatser och på många andra ställen.
Kyrkan måste få verktyg att möta transpersoner inom exempelvis konfirmandarbetet. Vården måste definitivt få mer kunskaper. Självmordsstatistiken är skyhög bland transpersoner. 50% har någon gång funderat på att ta sitt liv. Jag är en av dem. 25% har gjort ett eller flera självmordsförsök. Världen måste vakna, kyrkan måste vakna. Kyrkan måste ta ställning och stå på de svagas sida. Transpersoner är bland de svagaste grupper som finns.
Jag valde inte att bli trans. Först och främst är jag människa, sedan kristen och sen råkar jag vara född i fel kropp. Min uppmaning till er alla är, att sprida kunskap om trans där ni är. Glöm inte att vi är transPERSONER inte transsexuella. Begrepp transsexuell är helt fel. Det finns ingen som är transsexuell. Det går inte att vara transsexuell.
När jag föreläser brukar jag alltid göra ett tankeexperiment. Om du är kvinna, tänk dig att du vaknar upp imorgon utan bröst och med en stor penis. Om du är man, tänk dig att du vaknar upp imorgon med stora bröst och utan penis. Hur hade det känts för dig? Om du tar detta tankeexperiment på allvar och verkligen tänker dig in i hur det skulle vara, kan du få en liten aning om hur det är att vara transperson.
Det finns två frågor som följt mig så länge jag kan minnas: Vem är jag och varför föddes jag till denna jord? Jag har sökt svaren ute i naturen, i kyrkan och i kloster. Efter många år har jag funnit svaret på den första frågan. Jag är en man som tyvärr föddes i en kvinnas kropp. Svaret på den andra frågan söker jag fortfarande efter.
Om någon har några frågor, eller undrar något får ni gärna kontakta mig.
Johannes Lindsund
Präst i Klippans pastorat
johannes.lindsund@svenskakyrkan.se