Som transperson och som anhörig till en transperson, är tvivlet från andra och den skeva bilden från många väldigt smärtsam och det tar mycket kraft och energi
SVTs Uppdrag Granskning (UG) har genom sin felaktiga vinkling förstört livet för många, transpersoner. Dels genom att vården mer eller mindre stannat upp. Utredningar som tidigare tog 4-5 år tar nu upp mot 8 år. UG pratar om hormonbehandling och blandar ihop med stopphormon som om att det vore oåterkalleligt.
För unga är stopphormon ett sätt att kunna fortsätta leva tills en får hjälp.
Skulle utredningen visa något annat än könsdysfori kan stopphormonen tas bort och personen kommer i pubertet, men några år senare. Först efter utredning och diagnos sätts könsbekräftande behandling in som till stor del är oåterkallelig. Men innan dess är det många många års väntan, samtal och psykolog utredningar innan det är klart.
”Men transpersoner
måste dissikeras”
Den psykologiska utredningen är den största och mest omfattande varianten. Inte ens mördare utreds lika djupgående. Men transpersoner måste dissikeras. Varför kan en undra.
Som förälder ser jag att min attityd och mitt stöd har varit livsavgörande för mina barns överlevnad. UG har lagt en ribba av tvivel över hela samhället. Som transperson och som anhörig till en transperson, är tvivlet från andra och den skeva bilden från många väldigt smärtsam och det tar mycket kraft och energi. Kraft som skulle behövas för att klara av att bara leva. Många människor tror sig nu veta och har starka åsikter, om att vården agerat på ett felaktigt sätt och detta är enligt mig till stor del orsakad av UG:s felaktiga och ensidiga vinkling och även DN som hängde på.
UG använde sig av en transkvinna som för nästan 20 år sedan fick hjälp, men enligt henne borde hon istället fått fortsätta vara en bög med feministiska drag. Nämnda transkvinna har i andra TV program sagt, att hon inte har ångrat sig, men troligen inte skulle ha tagit samma beslut idag. Trots det låter UG henne framstå på ett sådant sätt, så att alla tror hon har ångrat sig.
”Häxjakt”
Det är hennes berättelse som används som underlag till hela denna häxjakt.
Samma transkvinna dyker upp i varenda inlägg. Ingen jämnvikt, ingen transperson som kan få berätta sin berättelse om hur behandlingen lett till att personen faktiskt börjat leva tack vare vården.
Vi är många, som försökt få visa upp en motvikt, en balanserad bild av transvården. Men både UG och DN har nekat oss detta. De har sin linje och vill enligt DN inte ha en debatt. Det svaret talar för sig själv. De har bestämt vad som är deras linje. De vill inte ha motbevis. Det finns massor av berättelser där transpersoner äntligen kunnat få ägna sitt liv till att leva och efter vård äntligen inte bara behöver se livet som något en behöver kämpa för att kunna överleva.
UG gjorde en uppföljning och då är det återigen samma transkvinna som får berätta sin historia. Denna transkvinnas berättelse är viktig, men jag undrar vad hennes egen syn är på sin medverkan i programmen. Om hon känner sig nöjd. Att hon är bitter på vården som hjälpte henne när hon sökte vård. Det är väl ändå så att den som söker vård också själv har ett ansvar.
Var och en vet. Och den utredning som varje transperson måste genomgå är inget som en bara hittar på att göra. Lika lite som att en hittar på att en behöver cellgift för cancer. Om en person inte tillfrisknat efter en cancerbehandling, blir ju inte resultatet att ingen annan person kommer att få behandlingen för att få bli fri från cancer.
”Rädda människor
tillbaka till livet”
Transvården handlar också om att rädda människor tillbaka till livet. Många gånger tillbaka till ett liv de aldrig tidigare fått uppleva fullt ut. Och jag hoppas och önskar att föräldrar och alla runt om en transperson klarar att stå fast, och att stötta. För det är vår uppgift, vårt ansvar och som förälder är det också vår skyldighet att tro på våra barn och att finnas med hela deras resa till vuxenlivet.
Är det någon förälder som vill diskutera så hör av er till mig. Jag är gärna ett bollplank, kanske kan jag vara till nytta på något sätt.
Lisa Rosander
e-mail: debatt@blogg.transaktivist.se