Det pågår en häxjakt på unga transpersoner

När du växer upp i en värld där samhället bara lyfter fram en binär heteronorm, då är det svårt att kunna göra sin röst hörd.

Så är det dags igen! Det börjar snart liknas vid en häxjakt denna transfobiska jakt på unga transpersoner. Häxjakt i dess rätta bemärkelse – då det i första hand fokuseras på unga ”flickor” som uttrycker en FtM (female to male) identitet. 

Hanne Kjöller, min son Sam nämns i din artikel och då som en ”äkta” transperson, inte som ”de andra”, som du sedan ska omnämna i din text. Hur vet du vem som är en ”äkta” transperson och vem som är en ”falsk”? Och vad menar du med en ”äkta” transperson?

Är det inte så att du nämner Sam som ”äkta” för att du fått möjligheten att se in i hans själ, se hans smärta när kroppen agerar kränkande, får höra om hans långa smärtsamma resa, till att äntligen få vara på väg mot att kunna leva som sig själv, i sin dokumentär? Fått se hur mycket det betyder att ha fullt stöd från sin förälder, som mig som krigat för hans rätt att få vara sig själv.

Det avgörs redan under graviditeten vilken könsidentitet och sexuell identitet du kommer få under din uppväxt. Det är inget som växer fram med tiden eller kan arbetas bort. Där emot kanske du inte har ord för din identitet eller könsuttryck förrän du är äldre.

När du växer upp i en värld där samhället bara lyfter fram en binär heteronorm, då är det svårt att kunna göra sin röst hörd. Det är en av anledningarna varför många transpersoner först kommer ut i tonåren eller som ung vuxen.

Lever individen i en familj som är starkt normbegränsande och konservativ på olika sätt, är det ännu svårare. Detta kan skapa en stor psykisk påfrestning på ungdomen, som kan utrycka sig genom självskadebeteende och depressioner. Om individen även upplever kränkningar från andra håll, samt har en stark kroppsdysfori. Som innebär att en lider av att kroppen inte ser ut som en önskar, utifrån den könsidentitet en upplever sig ha, kan det påverka ännu mer. 

Transparaplyet är stort! Den omfattar inte bara en binär transidentiet, alltså antingen flicka eller pojke. Den omfattas även av en ickebinär identitet, alltså att vara flytande mellan man och kvinna, både och eller ingen alls. Den kan vara svår för omvärlden att förstå som fötts med en binär och cisnormativ identitet (cisnorm, betyder att en identifierar sig med att det endast finns två kön, kvinna och man, samt att alla människor sedan födseln tillhör ett av dessa två kön). Du kan även födas med en transidentitet som crossdresser, som innan kallades för transvestism. I dag är det ett själsord och bör inte användas. Det innebär att individen uttrycker sig genom kläder och tillbehör som anses socialt normaccepterat för kvinna eller man. Alltså en pojke kan vilja klä sig i kläder som anses vara tjejkläder och även använda de accessoarer och andra attribut som gäller.

Du lyfter fram ”Pia” som ditt exempel på en ”falsk” transperson, som kom ut först när hen var 16 år från ingenstans. Har du träffat henom? Har du frågat ”Pia” om hens resa? Jag väljer att skriva hen, då jag inte vet om ”Pia” identifierar sig som man eller kvinna i dag. Hur kan du vara så säker i din sak att ”Pia” inte upplevt, eller upplever samma känsla, smärta och frustration som min Sam gjorde, innan ”Pia” kom ut? Det som dock är tydligt i din text är att ”Pia” inte hade något som helst stöd från sina föräldrar! Att föräldrarna inte har någon kunskap om trans eller ens viljan att försöka förstå vad deras barn går igenom. Hur tror du det påverkar en ung människa, att inte få finnas?

Berättelsen om ”Pia”, utspelade den sig i Sverige eller i Norge? Du berättar ju utifrån ett andrahandsperspektiv från norska Marit Rønstad. Vilka år handlar det om? Om detta är i Sverige, låter det föga troligt att en BUP mottagning skulle ge en person hormonbekräftande behandling, utan utredningsrätt, eller någon form av utredning. Sexton år är också den lagliga rätt till att få börja med könsbekräftande hormonbehandling i Sverige. Så om ”Pia” önskade detta, har hen full rätt till det.

Du nämner också att socialtjänsten omhändertar ”Pia” från sina föräldrar på grund av att föräldrarna är kritiska till hormonbehandlingen. Jag har jobbat med dessa frågor och i kontaktstöd till transpersoner och anhöriga i över fjorton år och har aldrig stött på ett sådant fall, däremot tvärt om. Låter mer troligt att föräldrarna har uppträtt skadligt mot ”Pia” och kanske på grund av henoms könsidentitet?

Hur kommer det sig att ”Pia” är steril? Har hen tagit bort sin livmoder? En får inte göra någon underlivsoperation eller ta bort livmodern innan en fyllt 18 år i Sverige. I dag har du ett val, men innan 2013 var det steriliseringstvång. Du ger antydan i din text att ”Pia” verkar sörja sin sterilitet? Är sanningen inte så att det egentligen är föräldrarna som sörjer? Har du frågat ”Pia”? Kanske det är en lättnad, som jag vet att det är för många manliga transpersoner. Eller menar du att bara för att en föds med vagina, så är det den lagliga skyldigheten att reproducera barn? 

Du lägger fram det som att ”Pias” dåliga psykiska mående och självmordsförsök beror på de kroppsliga förändringarna som skett, som om hen har ångrat sig. Kan det i stället kanske vara så att på grund av att ”Pia” inte har något stöd från sin familj, eller villkorslös kärlek från dem, att det sätter djupa spår och smärta. Jag vet hur det hade påverkat Sam i alla fall! Det är en av de största anledningarna till att så många unga transpersoner försöker ta sina liv innan de ens fyllt tjugo år, när familjen inte stöttar upp, accepterar, respekterar och älskar dem villkorslöst. Samt på grund av den långa väntan som är, innan de kan få leva fullt ut som sig själva. Det är en falsk bild du och Uppdrag Granskning i våras ger, att det går snabbt och enkelt för en transperson att komma igång med sin utredning och få den könsbekräftande behandling de önskar.

Det är fult, för att använda ett milt ord, än vad jag egentligen vill säga, hur du vinklar din text utifrån din okunskap och önskan om att provocera och röra upp hat och ifrågasättande, med bland annat liknelser till Charlie Manson. Det är också sorgligt hur du, tillsammans med andra kvinnliga mediepersonligheter det senaste året, förstärker det patriarkala tänket om den menlösa ”flickan”, som inte kan fatta rationella och extensiella beslut om sig själv och sin kropp. För det är bara ”flickorna” som hela tiden uppmärksammats i alla felvinklade och felfaktade reportage och artiklar, från Uppdrag Granskning i våras och till dig.

Och en gång för alla – Detta är inget socialt experiment! Transpersoner har aldrig fått finnas, synas eller existera i samhället tidigare. Samma själslösa och förvridna diskussioner och artiklar som din, hölls det om homosexuella under åttiotalet. Minns du? Vi var ju unga då, eller har du redan glömt, eller var det så att du var tryggt ovetandes om den hetsjakt som rådde på unga homosexuella då? Jag minns! För jag är bisexuell.

Det är självklart att det ska vara ett rättighetstänk! Varje människa ska ha rätt till sin egen kropp och rätt till sitt eget liv! Barn och ungdom som vuxen. BUP ska genast skicka en remiss till könsutredningsteam om en patient kommer ut som trans, eller upplever känslan av att inte passa in i den könsnorm som samhället vill göra hen till. Det är inte BUP som har ansvar att utreda, förutom de få som fått utredningsrätt. Det är utredningsteamen, med rätt kompetens.

Du väljer också att inte vara tydlig när du nämner att majoriteten av barn får hormonell behandling och bara efter några månader. Hur gamla är barnen? Vilken typ av hormonbehandling menar du? Det finns skillnader som är viktiga i detta fall. Om barnet är litet, som min son när han kom ut, får möjligheten att få komma till ett könsutredningsteam direkt, får de vänta till fas två i puberteten innan de kan få börja med hormonblockerande behandling, alltså flera år. Vad du också väljer att utelämna, är hur mycket det hjälper individen i sitt psykiska mående, att få bromsa upp puberteten under utredningstiden.En person jag mött kanske aldrig hade försökt ta sitt liv när han fick sin mens första gången! En annan,  hade kanske inte försökt skära av sig sina egna bröst när de började växa! 

Du, precis som Uppdrag Granskning lyfter depressionen och ätstörningar som ett isolerat tillstånd. Hos en del transpersoner är det en konsekvens av deras kroppsdysfori och könsdysfori. När du lider av anorexi, försvinner de kvinnliga formerna och när du lider av fetma, det samma. Det finns trauma hos en del transpersoner som leder vidare till psykoser och PTSD, samt till självskadebeteenden. Därför är det viktigt att transpersoner får det stöd och den hjälp de behöver under sin utredning och inte bortvisas.

Du lyfter fram trans som en psykisk sjukdom. Socialstyrelsen tog bort klassificeringen av transsexualitet som psykisk sjukdom 2017. Sedan är det också så, att vara transperson är samma som att vara cis person som dig och mig. Du kan vara högerhänt, vänsterhänt, ha en syn och hörselskada eller kanske någon form av bokstavs diagnos eller dyslexi.

En transperson är En Helt Vanlig Fucking Människa, som min son uttrycker det och som är titeln till hans dokumentär. 

Vad du och Uppdrag Granskning i våras inte tycks förstå, eller kanske inte bryr er om i ert försök att verka edgy, på andra människors bekostnad – är hur mycket skada era artiklar och reportage gör! Eftersom de inte är baserad på en helhetsfakta och är missvisande på flera sätt, så hjälper ni att vattna transfobin i vårt land. Som i sin tur drabbar alla transpersoner, både min Sam och de ”andra” som du nämner. 

Skäms på dig Hanne! Du lärde dig tydligen ingenting av min sons dokumentär – inte ens av titeln! 

—————————————————————————

Camilla Gisslow
Föreläsare, författare, regissör
och mamma till Sam